Jag försvinner ner i ett svart hål.
För det finns liksom ingen plats för mig längre, ingen plats eller utrymme för att vara jag, fylla på mig, fylla på kraft.
Bara utrymme för att hantera det som behöver hanteras för andra. Finnas för andra. Hjälpa andra. Finnas för ständig utryckning.
Jag krymper undan. Tappar bort min vilja, min känsla för att jag har ett värde, att jag har rätt att också vilja, bara för min egen skull. Stryper och kväver det som är jag. För det finns inte plats för det, och det finns ingenstans att ladda det.
Till slut finns bara tårar och kraftlöshet kvar.