6 mars. Ytterligare en dag i en oändlig rad av jämngrå himmel och råkallt. Fast idag regnade det. Ett kallt ihållande regn som på eftermiddagen övergick i snöblandat.
Världen är grå, kall och blöt. Det känns som att den ska förbli så för evigt. Och jag är i desperat behov av att känna liv och vår. Sol som värmer och ger hopp och kraft.
Jag har sått tomatfröer idag. Jag hade verkligen inte den minsta lust eller inspiration – sånt fattas mig helt och hållet för tillfället (det är nästan omöjligt att ens sätta sig ner och börja skriva en text…), men jag insåg att det måste göras nu. För att jag hoppas att de sprittande groende fröplantorna om några veckor kanske ska lyfta mig en gnutta. Och för att hemodlade tomater till sommaren hör till den yttersta formen av livskvalitet, och jag vill att det ska finnas sådana.
Men som sagt var, inspirationen uteblir. Jag har inga inspirerande bollplank att diskutera med. Jag känner mig ensam. Att bolla med tolvåringen är inte samma sak…
Vi konstaterade att av våra pluggboxar – två som tillhör oss vuxna och en som tillhör tolvåringen – gick det att få ihop ungefär en fungerande; de börjar bli väldigt trasiga, helt enkelt. Så den vi fick ihop fick bli till tomatfröerna. Tolvåringens engagemang var ändå inte översig stort för frösådder. Och så plockad vi fram sjuåringens alldeles egna nya röda pluggbox som han fick när han fyllde år i somras (?) och petade ner chili-, paprika- och gurkfröer i den.
Fast båda barnen verkar för tillfället vara mycket mer intresserade av att odla saker i sina olika skärmspel än i verkligheten. De verkar ha vuxit fast i skärmarna.