När vi flyttade hit 2002 stod det en hamlad pil i hörnet ut mot vägen. Allra precis i början rådde en viss osäkerhet – kanske kanske fanns det liv i den.
Snarast var det nog så att den hade varit levande fram till ganska nyligen, men någon hade varit överambitiös i hamlandet av den, använt en stor motorsåg eller liknande för långt in. För stora öppna sårytor.
Oavsett hur det hade gått till var trädet i alla fall dött, men ganska nydött.
Vi har låtit pilen stå kvar. Den har trots allt varit vacker, först med barken sittande kvar, sedan med den rena träytan. Vi planterade en kaprifol i en av de gropar som bildades upptill – och den har blommat fint varje år. Vi har två gånger planterat klätterhortensia nedanför pilen, i förhoppningen att få en klättrande hortensia uppför pilen – men klätterhortensia trivdes inte där. Vi har de senaste åren haft en fågelholk fastsatt på pilen, och ifjol borrade jag några hål i stammen för att ge bon åt bin.
Men för någon månad sedan var det dags att inse att nu var det slut. Sjuåringen och en kompis var ute och fick för sig att de skulle klättra på/i pilen. Och efter en stund lutade den mycket kraftigt. Så jag sa åt barnen att låta bli den och hålla sig därifrån.
I helgen har pappa fällt pilen. Nu ligger den där, fortfarande huvudsakligen med en fin blank yta, men med träfibrerna i olika nivåer av nedbrytning.
Tanken är att den ska få ligga kvar där i hörnet. Kanske kapar vi av den i mindre bitar. Men död ved är uppskattat av många insekter och andra – och är en bristvara i dagens samhälle. Den döda pilen kan gärna få ligga där och vara både död och levande.
Men jag saknar konturerna av pilen i hörnet. Det tål att funderas över vad man gör åt det.
