Ömma tår

Maria undrar hur vi hann med att använda allt…

Ja, på något sätt blir det mycket kläder ändå.

En förklaring är att det behövt kompletteras till barn nummer två:

• Det är ett sommarbarn och ett vinterbarn, så de kläder som varit lämpliga till det ena barnet i en viss ålder har inte alltid varit det till det andra barnet.
• Ibland ”hoppar” barn över en storlek – från till exempel storlek 74 direkt till storlek 86. Medan nästa barn kanske istället står stilla och stampar på storlek 80.
• Och det bättre utbudet på senare år har förstås gjort att vi velat komplettera och köpa lite saker av det nya också.

En annan förklaring är allt det där man får från andra och som liksom inte går att förhindra. Det kommer kläder från mor- och farföräldrar, och ibland från andra släktingar. Många gånger kläder man kanske inte alls vill använda (hemska färger eller modeller), eller som till och med inte går att använda (exempelvis redan på gränsen till för små). Eller kläder man faktiskt inte alls behöver. Som fyra turistiga t-shirts när någon varit på semester, fastän det redan fanns tillräckligt många. Velourkläder till ett barn som får värmeutslag av velour till och med mitt i vintern.

Det går förstås inte att säga rätt ut ”nej, det här vill vi inte ha – ta tillbaka det”. Med tiden har vi dock försökt styra. Fast jag vet inte det lyckats så bra ändå… Visst, ibland får vi faktiskt frågan om det är något vi behöver. Och jag tänker efter och preciserar, både vad som absolut inte behövs och vad som faktiskt skulle kunna vara relevant. Men säger jag att det behövs en collegetröja eller liknande så kommer det en collegetröja och två fleecetröjor – till vardera barnet. Med någon sorts grund i att fler är bättre och billigt är bra och ju mer och billigare desto bättre. Och säkert även aspekter av att ”på min tid hade vi inte råd att skämma bort barnen, så nu gör vi det med barnbarnen”. (Okej, det här är nog mestadels en beskrivning av hur min mamma fungerar.)

Vilket förstås känns synnerligen besvärande när jag själv värderar, vänder och vrider på både genusaspekter, miljö, pris, behov och resurser vid varje köp.

Och när de där presenterna då kommer strax efter att vi fyllt på vad som behövdes så är det svårt att göra något åt att det blir för mycket.

Men ja, visst händer det att vi själva köper mer än vad som egentligen behövs – för att vi hittar något snyggt eller fint eller skitbilligt och bra på rean. Det har jag ständigt dåligt samvete över. Och ändå är det stundtals så att det nästan hinner bli klädkris i lådorna när barnen skitar ner en uppsättning kläder (eller mer) per dag, regnet öser ner, och plötsligt vardagstillvaron kör ihop sig så att man inte hinner tvätta och det plötsligt slår till med kräksjuka. Eller när alla blöjor läcker – eller som nu när minstingen nyligen lagt blöjan och det trots allt händer en del olyckor. Dessa erfarenheter har gjort att vi höjt ribban för hur mycket kläder som behövs mellan barn ett och två.

Men ja, jag har dåligt samvete. Fruktansvärt. Och det finns definitivt kläder som så gott som aldrig använts.