När jag en gång i tiden drömde om att ha barn, så var det nog ungefär den här tiden jag drömde om, tror jag. Det var aldrig bebisar eller småbarn jag längtade efter. Det jag drömde om var den här tiden, när barnen är individer, med egna åsikter, egna liv, en egen tillvaro, men där man ändå lever tillsammans som en familj. Individer mer parallella liv som korsas i en gemensam tillvaro där man äter tillsammans, pratar, tycker diskuterar, och gör saker tillsammans. Två vuxna tillsammans som delar på vuxentillvaron och det större ansvar föräldraskapet och vuxenheten innebär, men en hel familj som tillsammans är tillvaron.
… golden years…
Nu har vi tagit oss hit. Barnen är (ganska) stora.
Fast det blev ju inte riktigt så där. För som läget är nu så är den sammanlagda mängden föräldrar med ork och kraft att vara engagerade föräldrar ganska liten :-( Även jag inte är sjuk som älsklingen är liksom min ork att vara den jag vill vara ganska begränsad.
Don’t let me hear you say life’s taking you nowhere
angel
Fast ögonblicken av det finns ändå. För sjuåringen kommer och ritar sina skisser över borgen han ska bygga när han blir stor, och båten, och en massa annat.
I’ll stick with you baby for a thousand years
Nothing’s gonna touch you in these golden years
Golden years
gold
whop-whop-whop