Att dela livet med någon – en partner, en älskling – handlar om så mycket mer än att leva tillsammans med någon man älskar. Tvåsamheten är så mycket mer än just de känslorna.
Visst är det honom, den jag älskar, den jag trivs så bra med, den jag tycker så lika om i många (men inte alla) saker, som jag kommer att sakna när den dagen kommer.
Men på ett annat plan finns en annan sorts ensamhet att oroa sig över. För när man delar livet med varandra, så finns det någon som håller koll på en. Vakar över. Tar hand om en när det behövs.
”Du snarkar väldigt kraftfullt, så ibland undrar jag om du har svårt att få luft”, sa älsklingen till mig härom morgonen.
Och det är ju sånt där som kan bli farligt. Sånt där som man eventuellt bör undersöka hos läkare på sikt.
Det är också sånt som ingen upptäcker om man inte delar säng med någon. Om man inte delar liv med någon. Utan någon vid min sida, på det sättet – vem ska då upptäcka konstigheter hos mig som riskerar att bli livsfarliga?
Vem ska ringa ambulansen när det behövs?
Det finns liksom en annan sorts ensamhet och utsatthet, nånstans bortom den stora hemska sorgen och saknaden.