Vi bor på landet. Och bor man på landet antas man också bo nära naturen. Det gör inte vi. I alla fall inte naturen (TM).
Omkring oss har vi fullåkerslandskapet. Stora åkrar med potatis, sockerbetor och spannmål – eller för den delen bar jord delar av året. Insprängt i detta finns trädgårdar, vägkanter och en och annan åkerholme och liknande. Inte mycket till natur, om man med natur menar skogar, sjöar och artrika betesmarker. Dessutom är det slätt. Inte platt, utan en stundtals ganska böljande slätt, men ändå.
Men även om vi inte har den grönskande skogiga naturen, så har vi naturkrafterna. Slätten ihop med den begränsade mängden saker som skymmer sikten – saker som hus och träd och annat – gör att vi har fri sikt. Ovanför oss och omkring oss har vi den fria himlen och det skådespel den bjuder på.
Jag njuter av himlen, av att få följa naturens krafter. Märkliga molnformationer, tusen nyanser av vitt och blått och grått – och morgon och kväll ännu fler färger. Luddiga kanter, skarpa konturer. Lösryckta tussar, kraftfulla fronter, regn på avstånd. Det är mäktiga föreställningar, aldrig upprepningar, alltid förnyelse, aldrig tråkigt.
När jag kör bil här i trakten så funderar jag nästan alltid över om jag kan stanna någonstans för att ta bilder på skådespelet. Fast det blir ju aldrig, för det finns nästan inga bra ställen att stanna. Och jag funderar ofta på om det finns någon liten kamera man kan sätta utanpå bilen för att fånga lite av allt det vackra utan att stanna. Men i praktiken blir det ändå oändligt många bilder tagna i kanten av vår egen tomt. Och då försöker jag ändå begränsa mig.
Däruppe i himlen glider även gladan, och lärkorna drillar. Trots att det liksom inte riktigt kvalar in som natur.