När barnen inte längre är små och saker går snabbare så är tiden typ slut

Jag klipper häckar. Alm och hassel och annat.

Jag fascineras över hur snabbt det går, nu när barnen är stora och jag kan jobba på och få saker gjorda och inte konstant måste avbryta för uttråkade eller hungriga barn. Inte så att det går skitsnabbt nu heller, inte så att jag kommer att hinna allt som skulle behövas i trädgården, men ändå. Det är en ofantlig skilllnad mot alla de där åren när man kämpade sig till att få ägna korta stunder i trädgården – eller när det för den delen kunde vara så att man på ett sätt ägnade hela dagen åt det, men det samtidigt sammantaget var rätt korta stunder det verkligen blev i praktiken. Alla dessa dagar när man kände sig som en brottsling som smet ut till trädgårdsarbete istället för att umgås konstant med småbarn.

Det är tuffa år, de där småbarnsåren. Många föräldrar blir osams eller reder inte riktigt ut påfrestningen av att aldrig hinna, alltid vara uppbunden. Många går isär som en effekt av den där påfrestningen. Men vi klarade det.

Nu är vi igenom de där åren. Barnen börjar bli stora. Nu finns liksom tid och möjlighet att göra saker tillsammans igen. Eller ja, nu borde det finnas, liksom. Om inte om vore.

Jag skulle gärna velat få några år av det här stadiet tillsammans också. Jag tycker vi kunde varit värda det.