Hej älskling!
Det är lite ovant att inte ha dig här. Eller väldigt ovant.
Igår var det jobbigt. Jag var jättetrött för jag hade knappt sovit den natten. Och jag kände mig allmänt förvirrad, för jag kunde liksom nästan bara minnas dig som den döende eller döde där i sjukhussängen. Utom i korta mentala glimtar, bara i ögonblick när jag inte aktivt tänkte på dig utan liksom mer bara var van vid att du borde finnas där. Och jag var väldigt ledsen. Och rörig i huvudet, sa jag det?
Fast samtidigt grät jag massor med glädjetårar. Över alla fantastiska människor. Jag bad folk på facebook – i lördags – att skriva om sina minnen och bilder och tankar om dig. Och facebook liksom bara exploderade! Du har så ofantligt många vänner, och de skriver så mycket fint om dig. Jag blir varm i hjärtat av deras berättelser, även om det gör ont i hjärtat också. Du skulle nog tramsa bort en del av det de skriver, för att det skulle kännas lite märkligt med denna överdos av fantastiskhet ;-)
Och alla människor som erbjuder sig att hjälpa till. Med precis allt mellan himmel och jord. En person har startat en insamling till Cancerfonden i ditt namn, och det dräller in massor med pengar <3 Mina träningskvällar kommer att lösas med filmkväll hos kompis för minstingen. Och så vidare. Du verkar ha varit så avgörande för så många människor, och nu står hela världen beredd att hjälpa oss i gengäld.
Och precis hur många människor som helst gick barfota igår! För att hedra dig. Det är väldigt coolt <3
Idag känns livet lättare än igår. Vi har varit iväg och träffat begravningsbyrån och bestämt när du ska begravas. Och jag tror vi ska få ihop en begravning som du skulle ha gillat, på alla möjliga sätt.
Det där är en av de saker som riktigt irriterar mig. Att du inte kan vara med och se det och mysa och fnissa och glädjas. Att jag liksom inte kan få facit på om jag tänkte rätt. Eller att jag aldrig kan få svar av dig hur det verkligen var den sista tiden. För du var så orolig över att ha väldigt ont på slutet. Jag tror inte du hade det, jag tror de skötte smärtlindringen bra. Men det är väl på tiden att jag lär mig lita på mig själv, antar jag? Och du och dina upplevelser hör numera till det där som förblir obesvarat…
Du oroade dig en massa den sista tiden över att du höll på att bli ”en gammal surgubbe” också. För att du ibland beklagade dig över att du hade ont, och över att det var jobbigt att du inte kunde göra saker och behövde ha hjälp med nästan allt. Fast du var ingen surgubbe. Du klagade långt mindre än vad du nog egentligen borde.
På det hela taget var du en jävla optimist. Inte en optimist på det där sättet att man bestämmer sig för att vara positiv till allt, utan mer av födsel och ohejdad vana. Det balanserades väl ganska bra ihop med mig och min pessimism :P Men lite problematiskt är det väl att många av dina vänner inte alls fattade att du skulle dö, eller att det faktiskt började bli kritiskt, förrän det liksom var typ slut. Jag tror till och med att du lyckades lura mig lite grann, eller i alla fall hålla mig ifrån att förstå hur dåligt du mådde. Just för att du inte ville bli någon surgubbe.
Kanske kunde vi ha hunnit få klart skivan till dig om jag hade fattat. Eller också inte. Oavsett är det förstås inte ditt fel. Inte mitt heller, och inte någon annans. Mer än cancern. Ingen kunde ju faktiskt veta i förväg. Det är ju så. Fortfarande när jag gick och la mig, mindre än en timme innan du dog, så tänkte jag att det här ju skulle kunna fortsätta i en vecka eller ännu mer – och hur jobbigt det skulle bli för oss alla. Men man vet ju faktiskt aldrig i förväg.
Men som sagt var, idag har det på det hela taget varit en bra dag. Vi har suttit och ätit och pratat. Dina föräldrar och mina föräldrar. Stundtals även barnen (fast de sitter mycket vid Minecraft, och jag låter dem göra det, för att skingra tankarna). Och vi planerar för saker i trädgården. Och på facebook fixas planer för saker vi ska göra i framtiden. Det är liksom en massa fina och trevliga saker på gång. Det är förstås väldigt surt att du inte kan vara med :-(
Och jag har fått hjälp att fixa det där klippet från Robin of Sherwood.
Det som oroar mig just nu är att jag ska glömma dig. Att jag för snabbt ska vänja mig vid att du inte finns här. Att minnena av dig, här omkring mig i vardagen, ska blekna för snabbt. Du som sitter i soffan. Du som berättar något. Du som tramsar och skrattar. Du känns liksom redan så mycket längre bort.
Fast det är kanske lite som när jag var rädd att inte känna igen dig när jag kom upp till Linköping efter att du både färgat håret och blivit klippt?
Och jag fascinerades verkligen i måndags, när jag stod och klappade dig och du egentligen inte längre kunde kommunicera ens med ögonen, för det dök liksom upp minnesglimtar av dig från långt långt tillbaka, små ögonblick som jag trodde jag hade glömt.
Men du vet hur jag är. Jag oroar mig. Över allting. Alldeles för mycket. Jag oroar mig både över att det här ska gå för lätt och vara för jobbigt :-)
Nå. Jag ville mest skriva lite om läget. Du kan ju inte läsa det här – det här är ju liksom långt värre än när jag lät bli att ringa dig på ditt mobilnummer för att det var så dyrt och jag hade så lite pengar, då för sexton år sedan – men de andra som finns kvar hur runtom läser visst det jag skriver här, och det kan det ju också finnas en poäng med, eller hur?
Jag älskar dig. Och vi fixar det här. Det ordnar sig.
4 responses to “4 maj 2016”