Ibland tänker jag att jag nog bara ältar. Hur mycket nytt kan det finnas att skriva, liksom? Och jag är uppe i en bra bit över 100 inlägg den här månaden. Det måste helt enkelt vara så att jag bara säger samma saker igen och igen, om än på nya sätt.
Du hade svårt för det där ältandet i början. Du tyckte inte det var meningsfullt att säga samma sak igen och igen och igen. Och så tror jag det gjorde dig frustrerad. För du visste inte riktigt vad du skulle göra med det. Du var liksom på något vis van vid att allt som sades skulle leda vidare till något. Att det skulle vara ett resonemang, där man skulle komma fram till något klokt – en lösning, ett svar, på problemet.
Men du lärde dig. Du lärde dig att ibland så handlade det bara om att jag behövde få berätta hur det kändes, och jag behövde inte att du kom med några svar. För det fanns inte alltid några svar, men ibland behövde frågorna få ställas ändå. Många gånger.
Ja, du lärde mig mycket, men jag lärde nog dig ett och annat ibland också?
Fast det är ju bortkastat nu. Du finns inte längre. Det du lärt dig försvann i samma ögonblick du drog den där sista rosslande sucken i sjukhussängen den där sena kvällen.
Så här sitter jag och ältar för mig själv, med världen utanför som läsare av mitt malande och vändande och vridande. Det är en jävla tur att jag lyckats göra nedskrivandet av mitt ältande till mitt verktyg.
One response to “Ältandet”