Den ständigt återkommande känslan av frågor som aldrig blev ställda. För att de inte behövde ställas ännu, inte hade uppkommit ännu, inte behövde tänkas på ännu. För de skulle ställas till dig, och du fanns ju här. Och du skulle ju inte försvinna hastigt och lustigt, det var ju i allra värsta fall frågan om några månader. Ett bra tag till skulle du finnas.
Nej, inga livsavgörande frågor. Bara tusen småfrågor.
De flesta, om än inte alla, skulle nog förblivid obesvarade även med några månader till. Förstås. Jag behövde ju ha dig här, till små och stora frågor, resten av mitt liv.