Alla dagarna som kommer och går, det är väl självklart att det är de som är livet?

När jag var liten var det väldigt populärt med stenar och kort och annat med texten

Alla dagarna som kom och gick
inte visste jag att de var livet

Det betraktades liksom som någon sorts klokskap av det slag som folk uppfattade som en ahaupplevelsegrej. Sånt där som de inte hade tänkt på.

Jag har alltid haft lite svårt att förstå det där. Svårt att förstå att det var en aha-grej, alltså. För det är ju fullkomligt självklart.

Alla dagarna som kommer och går, visst vet jag att det är de som är livet. I nuläget är jag förstås extra plågsamt medveten om det, nu när varje dag är själsligt plågsam. De här dagarna är också en del av den där begränsade värdefulla tid som vi tillmäts.

Men visst, det är ganska uppenbart på omvärlden att många ändå haft svårt att ta till sig den där ”visdomen”. Folk lever på många sätt utifrån att det finns ett sedan. Framför allt är folk väldigt glada för att ta till det när något är jobbigt. Som när barnen var små och krävande och en massiv omvärld svarade ”men barnen är små så kort tid, er tid kommer sedan när barnen blivit stora!”

Nä. Vår tid kommer inte sedan när barnen blivit stora. Vår tid var den vi fick, och den tog slut.

Tack och lov lyssnade vi inte på de rösterna utan försökte göra det bästa av livet, av de där dagarna, istället för att skjuta på framtiden. Inga dramatiska saker, men ändå ofta mot konventionen.

Som det här med omvärldens förväntningar på att man skulle ha barnen så kort tid som möjligt i barnomsorgen. Ja, vi körde ett tag med den där varianten som andra gjorde: att lägga våra arbetstider så att jag åkte tidigare på morgonen och det var du som lämnade barnen, och sedan jag som åkte hem en timme tidigare på eftermiddagen. Så att barnen skulle vara hos dagmamman kortast möjliga tid. Det innebar att varje morgon var det du som fick kämpa ensam med barnen, och varje eftermiddag var det jag som fick kämpa vid hämtning. Vi konstaterade att det var värdefullare att ha morgnarna tillsammans som en hel familj och eftermiddagarna/kvällarna tillsammans som en hel familj. Och på köpet fick vi tiden på tåget till och från jobbet tillsammans. Tid när vi kunde prata om småsaker – eller för den delen bara sitta bredvid varandra, jag småsovande, du spelande något spel. Lågintensivt umgänge. Inget sprudlande. Men vardag. Oerhört värdefull vardag. Och glädjen varje dag när man kom ner på perrongen efter arbetsdagen. Enkel samhörighet.

Dessutom jobbade vi deltid. För det mesta båda två. För att det var livet och vardagarna och umgänget nu som var det viktiga – inte mängden pengar eller vad man skulle kunna göra senare i livet. Utan nuet.

Sett i backspegeln känns det förstås som bra val.

Sett i backspegeln klandrar jag ändå över att jag, och vi, inte var bättre på det. Att jag inte levde ännu intensivare i nuet. Att jag inte fick ut mer av alla de dä stunderna på tåget och så där.

Fast det är ju just sett i backspegeln. Inte så jag egentligen skulle vilja leva, utan bara en effekt av att tiden med dig är så obönhörligt totalt slut nu. Hur väl jag än förvaltade tiden med dig så kommer jag aldrig att vara nöjd.

Det görs undersökningar då och då, av vad folk önskar att de hade gjort annorlunda i livet, vad de skulle gjort mer av. Jag undrar om det egentligen är möjligt att vara helt och hållet nöjd. Om man inte dör av ren och skär ålderdom och på det hela taget är trött på livet, typ.