Ibland tänker jag att jag skulle kunna fylla resten av livet med dig och spåren efter dig utan problem. Bara att läsa alla böcker som står här och som jag vet att du läst och lyssna igenom alla dina CD-skivor (oändliga mängder) och vinylskivor (färre, förstås) skulle ta upp en ansenlig tidsrymd. Och så kan jag läsa allt du lämnat efter dig på olika sorters forum på nätet etc – Pandoraforumet, LysKom och så vidare. Det går att hitta många spår av dig om man letar. Och förstås titta på inspelningar av de spex du varit med i och så där. Med största sannolikhet finns det till och med saker du postat på facebook som jag inte läst.
Att läsa saker du skrivit på olika ställen är på sitt sätt nästan som att ha dig här en kort stund. Ett meddelande som du skrivit och som jag ännu inte har läst – det är ju liksom som att du är levande.
Men att läsa dina böcker och lyssna på olyssnade skivor – det känns samtidigt oöverstigligt. Och nästan lite meningslöst. För jag kan ju ändå aldrig få dina tankar om dem.
Det är liksom nästan lite grymt i sig, att sitta mitt i ett arkiv över dig och inte ens riktigt ha nyckeln att begripa.