Idag är det 41 år sedan jag föddes.
Ifjol inföll min födelsedag på midsommarafton, och vi hade stor fest med många vänner. Men viktigast av allt var att du fortfarande var i livet, trots cancerbeskedet en månad tidigare.
I år är du inte det. I år finns inte du här för att fira min födelsedag.
Ja, jag har fått frukost på sängen av snälla barn och vår vän, fått ”macktårta” med ljus, och nyplockade bär och nyplockade blommor och sång och så där.
Du är inte här. Du fattas.
Allting började med en födelsedag. Typ. Inte riktigt. Men du fyllde år, och påpekade att jag var välkommen upp till Linköping på födelsedagsfika. Fast jag kunde inte den helgen, så jag kom helgen efter. Och när jag åkte därifrån två dagar senare hade jag för första gången i livet en pojkvän.
Du är inte här idag. Och jag har inte bakat någon tårta.
Födelsedag, det är då man ska fira att man är i livet och inte död. Tror jag. Jag känner inte så mycket för att fira. Jag är tacksam att vara vid liv, för alternativet är sämre. Men fira? Jag vet inte jag.
41 år.
Jag tänker fortfarande på den där tanken som flög genom mitt huvud någon dag förra våren, när jag körde bilen här ute på raksträckan på stora vägen ner mot byn, den där tanken om att fyrtio år, som jag snart skulle fylla, innebar att halva livet gått. Det kändes som en hemsk och dyster tanke. Det var nog vad jag hann med av 40-årskris. Det som följde efteråt, med cancer och död och så där, kan inte gärna klumpas in i begreppet 40-årskris.
40 år till med dig, även som åldrande skruttiga människor, tänk vilken underbar tanke.
41 år fyller jag idag. Om jag lever så länge som en genomsnittlig kvinna i Sverige så har jag halva livet kvar. Jag är mitt i livet. Jag borde ha en känsla för var jag är, hur framtiden ser ut. Tillvaron borde vara stabil.
Istället är tillvaron ett gungfly. Jag står inte på toppen av något.