Det här att jag skriver till dig och att en del tycker jag är för privat

Hej älskling…

Jag önskar att det verkligen kändes som att jag pratade med dig, eller skrev till dig. Men det gör det inte. Inte alls. Jag kan väl visserligen inte påstå att jag anstränger mig maximalt för att få till den känslan. Men om jag försökte skulle jag nog å andra sidan mest bryta ihop för att jag inte lyckades.

Egentligen är det mer ett samtal med mig själv i mitt huvud. Fast det känns liksom ändå som att det blir lite mer ”på riktigt” när jag riktar mig till någon istället för att bara skriva ”opersonligt”. Det blir lite mer på riktigt av att skriva till någon än om någon (eller om ingen, till och med).

Förresten så funderar jag på om det är det här att jag skriver det (som om jag skrev) till dig som gör att en del tycker det jag skriver är för privat. Tydligen är min blogg i alla fall för privat för att en del personer ska tycka det känns okej att läsa den för tillfället. Jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna skriva om döden och sorgen utan att det blev privat. Sorgen är ju i högsta grad något privat. Och samtidigt tror jag att åtminstone en del av det jag beskriver är mer allmängiltigt och relevant för många sörjande. Nå, inte vet jag. Jag skriver som jag skriver, och så får andra läsa eller låta bli – det är upp till dem. Jag skriver för att jag behöver, för att jag måste, för min egen överlevnad. Jag vet ingen annan väg. Det är det bästa jag i nuläget kan göra för att inte gå helt sönder. När jag skriver så jagar jag undan förtvivlan och övergivenhet och tomhet en stund, åtminstone medan jag formulerar mig.

Kanske är det därför jag skriver till dig. För att det känns hemtamt och vant. Och för att känslan av hemtamt och vanligt är det jag behöver.