Saknad och sorg och smärta och fan fan fan

Hej älskling!

Nej, jag är inte stolt över mig själv. För jag klarar det här mycket sämre än jag trodde. Och det blir liksom bara värre för var dag. Saknar dig mer för varje dag. Och det känns obegripligare och omöjligare för var dag som går att du är död, att du inte finns, att du aldrig kommer tillbaka. Och det gör mig mer och mer ont att jag ska behöva leva utan dig.

Ja, det finns stunder när jag kan känna mig nånstans i närheten av normal. Men de är få. Fruktansvärt få. Och tiden därutöver blir på något vis bara svårare och svårare.

Eller så är det för att de flesta blanketter och annat börjar bli fixade. Inte allt, men det minskar.

Jag visste inte att jag var så oerhört beroende av dig. Av din närvaro, av din existens. Var jag verkligen det? Är jag det?

Älskling, jag är inte stolt över hur jag dåligt jag klarar det här. Jag skäms. Jag vill inte vara så här totalt nedgången och bedrövad av att du är död. Jag är ju trots allt tacksam över all tid vi fick, och jag är ju glad över att vara vid liv.

Men det ledsna är så mycket större. Och gör så ont så ont. Saknaden är oändlig. Evigheten är så lång.