Sorgen är inget gulligulligt diskuterande av minnen

Ibland verkar folk tro att döden och sorgen är nåt gulligulligt. Som det här med återkommande kommentarer om barnen. Folk som säger saker som att man ska prata med dem om fina minnen av pappa och liknande. Man får liksom känslan av att vi ska sitta i soffan med hötorgskonsttårar stillsamt rinnande ner för kinderna och berätta lustiga anekdoter och glada minnen och prata om vilken fantastisk pappa han var. Ja, jag och mina två barn, sju och tolv år gamla.

Verkligheten är något helt annat. Faktiskt.

Verkligheten är att barnen mestadels sitter vid datorerna och andra skärmar och spelar. Till stor del för att skingra tankarna. Det är skitjobbigt att lyckas få dem att hjälpa till med saker och det är skitsvårt att få dem att intressera sig för att göra andra saker, oavsett vad.

Verkligheten är kvarlämnad smutstvätt på golvet, disk som behöver diskas, kassar med skräp som borde komma till återvinningen, ett hus som behöver städas och en mamma som nästan gett upp.

Verkligheten är att de minns sin pappa, och att minnet av att pappa funnits men inte längre finns är jävla plågsamt för dem också. Och även om de funkar olika – för att de är olika personer och i olika faser i livet och reagerar olika på sorgen – så är det ingen av dem som vill att jag eller någon annan ska ”dra upp” pappa i onödan. Minnet av pappa poppar upp av sig självt ändå och genererar ledsenhetsattacker eller vad man ska kalla det. Att avsiktligt orsaka fler sådana genom att säga saker som ”minns du när pappa…” eller liknande saker.

I verkligheten är sorgen inte som på film. Sorgen är fortfarande ful.