Till er som tvingas lyssna på min klagosång

Ja. Jag fortsätter älta. Fortsätter gnälla. Fortsätter min klagosång och mitt existensiella grubbel.

Stundtals känner jag mig verkligen som en änka som sitter och skriker ut sin sorg i långa ylande tirader på torget. Och det tar liksom aldrig slut.

Och jag förstår att ni inte orkar lyssna, inte orkar höra på, att ni snart vill slippa det infernaliska ylandet. Kan hon inte släppa det och gå vidare snart? Kan inte någon ta och spärra in henne?

Ibland undrar jag om det är där det måste landa. I att spärra in mig. Fast jag tror inte det?

Det gör så förbannat ont. Det finns så oändligt mycket sorg och saknad. Det finns ett avgrundsdjup mellan den förnuftsmässiga vetskapen och den bottnade acceptansen för sakernas tillstånd.

Och jag behöver fortsätta plåga er med min klagosång om jag inte ska gå sönder. Jag behöver er längs med vägen, länge länge, behöver att ni orkar läsa och orkar visa att ni läst och ni kommer med någon sorts respons på allt jag skriver.

För även om jag skriver mycket, och även om det ibland kan verka som upprepningar, så är inget jag skriver utfyllnad. Vartenda inlägg jag skriver är skrivet utifrån att jag har ett behov av att säga det jag skriver och ett behov av att någon ska läsa det.

Och jag har ett behov av någon sorts tröstande. Även om jag inte vet hur det ska se ut.