Fönsterskrapningsfunderingar

Jag står ute när jag skrapar fönster. För det skitar ner med färgskrapet, och då känns det smidigt.

Fast i någon mån är det väl samma sak som högre skorstenar för att röken ska komma längre bort? Bra lär det ju inte vara egentligen. Snarast står jag väl och bidrar till nedskräpning och mikroskräp i vår natur och våra vatten. Skitdåligt.

Och ändå är det så det får vara nu. För jag pallar inte vara den duktiga förståndiga och hitta på lösningar för allt. Och jag är knappast vare sig den första eller den enda som skrapar fönster ute.

Och ja, den här nedskräpningen är förstås en av de negativa bitarna med att vara duktig och återbruka istället för att köpa nytt. Alltid är det nåt.

Och nej, jag vet inte vad färgen innehåller. Ja, det kan vara bly och andra otrevliga ämnen. Det vet man aldrig. Köper man begagnade fönster så vet man inte. Det hör liksom också till det man får på köpet.

Men jag orkar inte bry mig om det heller. Varken vad gäller miljön eller min egen hälsa.

Vad gäller hälsan och olika saker man hanterar har jag haft så mycket oro och ångest genom åren. Och det hjälpte ju inte ett skit, för det var ändå ingen av de sorternas cancer som de sakerna borde kunna leda till som tog livet av min älskling. Och det finns så många som aldrig oroar sig och som aldrig drabbas. Just nu pallar jag inte oroa mig. Det gör ju ändå ingen jävla skillnad.

Och så grunnar jag på nivån för good enough för fönstren. Hur noga ska jag skrapa och bli av med gammal färg och fixa till kitt och annat? Jag vill inte vara pedant. Orkar inte vara pedant. Good enough, som sagt var. Fast jag vill ju å andra sidan att verandaeländet ska hålla.