Ungar som släpper saker omkring sig och inte tar hand om saker förrän efter mycket (MYCKET) tjat. Ungar som inte gör något annat än att sitta vid datorn, utom när man specifikt talar om för dem att ”Nu ska vi…” eller ”Du ska…”, typ. Ungar som är totalt ointresserade av allt som inte är i deras datorer och som måste motiveras, nej, tvingas, för att något annat ska hända.
Matvaror som diverse besökare lämnat kvar och som ingen här äter och som man hittar och får slänga. Matvaror som besökare lägger på helt oväntade ställen i kylen och som man inte hittar förrän efter veckor, när man hade glömt att de fanns. Köksredskap som är spårlöst försvunna.
En märklig folkskygghetskänsla hos mamman, en känsla som gör det svårt att umgås, svårt att slappna av med människor omkring sig, för det känns som att det behöver hållas uppe en fasad. Eller nej, inte en fasad, men alla sorters besök och umgänge och hjälpbesök kräver att jag lyfter mig till någon sorts planerings- och strategi- och genomtänkthetsnivå som jag inte alls har för tillfället, och samtidigt så innebär alla försök att nå upp till dessa och fokusera tillräckligt att jag stänger av alla de andra jobbiga känslorna tillfälligt… Och blotta vetskapen om att det ska komma folk är påfrestande och ångestbyggande – trots att det är människor som jag älskar och vill ha här. Och behöver.
Jag skulle behöva vara barnflicka åt barnen för att få dem att göra något alls. Samtidigt behöver jag själv kunna slappna av och inte fokusera på för många saker åt gången. Om jag själv ska kunna göra ens det minsta lilla av det jag själv vill, samt det som absolut måste göras, så finns liksom inte ork och tid att vara barnflicka. Så istället blir jag en uppgiven, misslyckad mamma som suckar över barnen.
Och kroppen bygger på med anspänning och allmän smådarrighet under ytan. Och magen gör ont, precis som förra sommaren.