Den språkliga komplikationen

”Vi har…”

”Vi gör…”

Det är så många meningar jag är van att börja med ett vi. Saker som rör huset. Vad vi äger, hur vi gjort. Att vi har en pelletspanna. Att vi gjorde så när vi var…

Numera vet jag inte hur det där vi:et definieras längre. Eller om vi fortfarande är rätt ord. För det beror ju på vad jag lägger in i det. Och det har jag liksom aldrig behövt bestämma.

Vi:et började förstås med mig och älsklingen. Sedan blev vi fler i familjen.

De allra flesta sakerna jag säger vi om – eller, de allra flesta sakerna jag själv reagerar på att jag säger vi om – handlar om hus och bil och vuxna ställningstaganden och sånt. Saker som inte nödvändigtvis involverar barnen. Eller?

Jag vet inte. Jag vet bara att varje gång jag säger något i stil med ”Ja, vi har pelletspanna…” eller vad det nu är, så har jag en komplicerad inre dialog kring om det är rätt eller fel att fortsätta använda ordet vi eller om jag borde gå över till att säga jag.

För att säga jag innebär ju å andra sidan att det låter som att jag är helt själv här i huset. Och det är jag ju inte.