Idag är sorgen en allmän grötighet. En väldigt väldigt stor dos av aldrig mer och en ganska stor dos av varför och ett visst mått av det där fula om livets och världens orättvisa – för världen och livet har ju aldrig varit rättvisa, så det ingår ju i spelreglerna och hör till sånt man måste acceptera om man ska leva. Och detta utlagt på en botten av orimlighet och obegriplighet och oförmåga att acceptera och förstå. Och så dekorerat med lite skuld och skam och självanklagelse.
Ja, det är väl ungefär som vanligt egentligen. Fast lite grötigare. Tror det är för mycket havregryn iblandat i smeten kanske?