Alla de där gångerna i slutet, när jag frågade dig om det jag funderade på att laga till mat skulle funka för dig i ditt rådande tillstånd, och du svarade att jag skulle strunta i dig och laga något vi andra ville ha, och så skulle du äta om det var något som funkade och annars låta bli… Grejen var ju att jag inte ville strunta i dig. Jag vill ha dig kvar, som en del i familjen, på de sätt det gick, så länge som möjligt. Jag ville laga något du kunde äta – delvis för att du behövde få i dig näring, men också för att du skulle få glädjen av att äta något som smakade dig. Och jag ville behålla gemenskapen kring maten så länge det gick. Ha gemenskap kring de saker det gick. Ha någon sorts liv och betydelse tillsammans med dig.
Saker vi andra kan och vill äta kommer jag ju att laga länge, som det ser ut nu – och nu är all omsorg om vad du gillar eller kan äta totalt bortkastad.