Huvudet, och kanske lika mycket magen, far dit igen och igen. Eller tassar runt, som runt het gröt.
Den där känslan. Känslan av att jag slösat med tiden. Slösat bort tiden vi fick tillsammans.
Fast jag vet ju egentligen vid det här laget, efter att ha ältat det många gånger, att jag faktiskt tycket att jag använde tiden rätt. Att jag inte ångrar våra val. Att jag är nöjd med hur vi levde, bortsett från smådetaljer.
Och ändå. Ändå känns det som att jag slösat med tiden. Borde ha sparat på den, så att den räckt längre.
Jag vet ju att det inte funkar så. Att de gråa herrarna i Momo liksom marknadsför en lögn. Man kan inte spara tid och egentligen inte heller slösa med den. Och man kan inte spara undan någon i en burk.
Men ändå. Ändå känns det som att jag slösat bort tiden. För den tog slut långt innan den borde. Och då har jag ju inte hushållat med den som jag borde.