Jag fastnar i geggan igen och igen. I känslan av att det måste vara en märklig mardröm. I overklighetskänslan. I förvirringen kring vad som är verklighet och dröm. För mitt huvud och min själ vill inte acceptera, kan inte acceptera. Det här måste vara något fabricerat för att göra mig största möjliga känslomässiga skada.
Jag försöker hålla mig över ytan. Förnuftsrösten vet att det här är verkligheten. Och jag både vill och inte vill sjunka ner i en drömvärld och en fantasi där den hemska verkligheten inte har tillträde, en drömvärld där det som borde varit den rimliga fortsättningen på vårt liv får ta över, även om det bara är fantasi.
Men jag har för mycket förnuft. För stark verklighetsanknytning. Hur mycket jag än skulle vilja uppslukas av det där som väl är att betrakta som någon sorts vansinne så håller verklighetens förnuftsröst mig kvar.