14 juni ifjol. Värsta dagen efter första cellgiftsbehandlingen. Så fruktansvärt jobbigt på så många sätt, att jag stundtals undrade om det vore bättre att det hela gick snabbt och fick slippa det utdragna lidandet, typ.
Men vi fick många fina dagar efter det. Många. Om än inte alls så många som antyddes som sannolikt, eftersom den här cancerjäveln var aggressiv när den fick chansen.
Och man tänker… jag tänkte under det där knappa året att jag hade hunnit bearbeta massor och vant mig en hel massa vid tanken på att vi skulle behöva klara oss utan honom. Att jag liksom hade hunit med en massa av sorgen och att det skulle göra det lättare.
Tja. Jag vet ju inte hur det hade varit annars. Förmodligen hade det varit värre på vissa sätt om han hade dött knall och fall, helt oväntat.
Men nej, jag var inte klar med sorgen för att jag liksom hade sörjt i ett år. Inte alls. Fortfarande tror jag ibland att jag bara är på väg uppför kullen, att det bara blir värre.