Religion och orsakspilar

Jag undrar hur många som egentligen tror på gud för att de faktiskt i grunden tycker att det verkar vara en rimlig tanke.

Om vi bortser från de som tror på gud för att de lärt sig att det är så det är och det liksom aldrig riktigt på allvar fallit dem in att det skulle kunna vara på något annat sätt, så får jag uppfattningen att det egentligen snarast funkar så här:

Livet är för jäkligt. Som i mitt fall: någon väldigt nära och kär och viktig dör. Men döden är hemsk och oebgriplig. Det går inte att ta in att den älskade är död – även om förnuftet säger att det är så, så går det inte att fatta. Och hellre än att leva med denna känsla av vansinne, denna känsla av att inte kunna begripa, så vill man hitta en lösning som ger svar och som gör att man kan få släppa det där jobbiga. Jaha, det finns en historia här som säger att de döda i själva verket inte är döda, utan finns någon annanstans. Ja, då känns det bättre! Och då väljer man att tro på det, väljer att vila i det. För att man mår bättre. Ja, och så får man en hel massa annat på köpet, en hel stor bok och ett helt livsåskådningssystem, men det är smällar man får ta, och man löser det med att blunda lagom mycket för det som inte passar in, blunda för det som inte får en att må bättre.

Eller de som ”bara” drabbas av känslan av alltings meningslöshet, och liksom inte kan hantera detta, inte kan ta sig upp ur den grop den känslan ger. Och sedan slutligen ”upptäcker” de Jesus. Och hittar en historia som kan radera ut känslan av meningslöshet, för här finns en berättelse som kan få dem att känna sig bättre, må bättre, hitta meningsfullhet. Och då köper de det paketet, för att det hindrar dem från att drunkna i depressionen.

Och jag menar inte att jag vill hindra folk från att tro om det får dem att må bättre. Jag har fruktansvärt stor förståelse för behovet av att må bättre. Verkligen.

Men jag har lite svårt att fatta det här med att man därmed tycker att man tror på gud – och dessutom köper paketlösningen. Sambandet Jag var ledsen -> jag hittade en historia som fick mig att må bättre och bli gladare -> jag bestämde mig för att tro på den berättelsen -> jag tror på gud – det är liksom inte riktigt klockrent för mig, om man säger så. Inte alls.

Att vilja att det ska finnas en vacker, betryggande, tröstande, hoppingivande förklaring är inte samma sak som att faktiskt tro det.

Men det är jag som svävar på gränsen till vansinne i min sorg (eller, så känns det stundtals) som betraktas som konstig – inte den som tar till religionen som lösning.