Gamestop, stissighet och limbo

Hej älskling!

Vi har lyckats ta oss iväg till Göteborg, jag och ungarna. Tagit tåget för att besöka din syster med pojkvän och gå på Liseberg.

Vi hade lite tid att slå ihjäl på eftermiddagen, efter tåget upp men innan vi kunde sammanstråla med värdparet. Och eftersom barnen inledningsvis inte var på för min idé om att sätta oss på spårvagnen och åka runt och se oss omkring (egentligen var de nog mest på för att vara väldigt inte överens, liksom), så drällde vi runt ett bra tag i Nordstan. Jag lät dem hållas en bra stund på Gamestop och satt själv i ett hörn och la patiens på telefonen. Och jag överlevde plötsliga ”jag måste gå på toaattacker” på egen hand. Och en bra stund på Akademibokhandeln. Och en nästantonåring som var missnöjd så fort det inte var han som fick som han ville. Och båda två triggande varandra mest hela tiden…

Sedan när de var lika trötta som jag så satte vi oss på en vagn till Saltholmen, där vi köpte glass och dricka i kiosken medan det ösregnade ute, och sedan åkte vi tillbaka in mot stan.

Älskade, saknaden efter dig är så stor och hålet bredvid mig är så gigantiskt.

Jag kämpar med att hålla ut och inte bara bli sittande utan försöka göra i alla fall lite ”vanligt”. Men egentligen är jag ju inte riktigt i nuet. Utan någon annanstans. Någon annan gång. Eller snarast i limbo.

Och kanske är det därför åttaåringen far runt som en stissig tok hela eftermiddagen och kvällen – för att hålla borta hålet, liksom. För när han väl lägger sig på madrassen så är han som en igel.