Det är en märklig effekt det där: Du har ryckts bort ur mitt liv. Och då känns det stundtals som att de där sjutton åren med dig liksom inte riktigt funnits. Som att de försvunnit in i en overklighetsdimma. Och plötsligt känns tiden innan dig närmre tidsmässigt igen. Saker från den tiden poppar upp i större utsträckning. Inte bara nu i Göteborg, utan över huvud taget.
Det känns väldigt skumt.
Detta dessutom parallellt med att jag fortsätter att älta knåda tiden med dig, vända och vrida på allt som jag kunde eller borde gjort eller inte gjort eller gjort annorlunda.
Som att jag letar efter något. Som att jag tror att jag någonstans ska kunna hitta något jag kan gå tillbaka och ändra som helt ändrar förutsättningarna. Eller att jag någonstans liksom ska kunna hitta någon liten tidsbubbla med dig som ännu inte är använd, någon tidsbubbla jag kan plocka fram och använda.
Inte för att jag tror att det funkar så. Men det hindrar ju inte att det är det jag gör…?