Jag är så jävla trött på att vara småbarnsmamma

Ibland känns det som jag sitter evigt kvar i att vara småbarnsförälder.

Ja visst, jag slipper numera byta blöjor, värma välling, bära omkring på barnen och hindra dem från att stoppa små leksaker i munnen. Men på andra områden känner jag mig fortfarande så löjligt låst.

När de var mindre var man ju tvungen att leka med dem för att de inte skulle hitta på farliga saker eller inte vara uttråkade. Alltså behövde man underhålla dem stora delar av tiden, och det var svårt att få göra saker man själv ville eller behövde göra. Vi vuxna fick bytas av: en var med barnen och en kunde göra annat.

Och ibland kunde de vara nöjda en stund framför TV eller film. Men att använda TV:n som barnvakt var bland det fulaste man kunde göra, det lärde man sig snart genom föräldraforum på nätet.

Nå. Numera finns det goda möjligheter att göra saker utan att behöva underhålla barnen. För nu går de själva och sätter sig vid dator, platta eller TV-spel. Hela tiden. Verkligen hela tiden när de inte är sysselsatta med någon specifik sak jag tjatat på dem måste ske.

Tolvåringen är värst. Åttaåringen gör stundtals andra saker på eget initiativ. Tolvåringen gör det inte. Jag får dra loss honom för varje enskilt tillfälle.

Jag vill poängtera att jag inte har några problem med att de spelar datorspel. Det får de gärna göra, så länge det inte är helt olämpliga saker. Och jag har förståelse för att det finns behov av verklighetsflykt, och jag vet att tolvåringen umgås med kompisar över skype och spelar tillsammans med dem. Och det finns massor med bra och trevliga effekter av att spela datorspel.

Men ändå. De behöver komma ihåg att det finns andra saker i livet. Komma ihåg vad de tyckte var kul innan. Komma ihåg att ha några drömmar eller projekt. Finnas med i världen lite. Göra något annat. Inte som tolvåringen sätta sig vid datorn när han vaknar på morgonen – före mig – och sedan sitta tills efter att jag och åttaåringen gått och lagt oss. Varenda stund, utom när jag sliter loss honom därifrån med att påminna om att det behöver göras någon av de saker som är hans ansvar.

Det är därför jag känner mig som en småbarnsförälder. För om inte jag sliter loss honom, om inte jag är med och gör något med honom, så går han och sätter sig vid datorn igen.

Jag vill inte behöva dra och slita hela tiden. Jag har annat att göra. Laga mat, diska. Skrapa och måla fönster. Vattna och rensa ogräs. Läsa någon bok. Jag kan inte göra något av det om jag hela tiden ska ”roa” honom för att hålla honom ifrån datorn. Och om jag försöker få med honom i att göra de saker som jag måste göra, så får jag ägna all tiden åt att argumentera och försöka övertyga honom om varför, och så fort han inte tycker det finns något tillräckligt enkelt att hjälpa till med så hittar han en ursäkt för att sluta – och går tillbaka till datorn.

Så jag låter honom sitta där. För jag är så jävla trött på att ha tillvaron uppbunden av småbarn. Jag tycker att han är stor nu, jag tycker inte jag ska behöva vara småbarnsmamma. Jag tycker att det är dags att jag ska ha möjlighet att leva mitt liv också.

Och jag pratar med honom om detta. Igen och igen och igen. Påminner honom om att han kan ge sig ut och cykla. Men han vill inte ut och cykla själv. Han vill i så fall cykla med mig. Eller spela spel med mig. Eller göra något annat med mig. Det vill säga ALLA möjligheter att få honom loss från datorn handlar i slutändan om att jag ska göra saker med honom. Roa honom. Underhålla honom. Och gör jag inte det, för att jag vill eller behöver göra annat, så sätter han sig vid datorn. Igen. Igen. Igen. Oavsett att vi pratat om det för en kvart sedan.

– Ska jag behöva sitta på mitt rum i ett hörn och göra ingenting?

Ja, om det är enda sättet att komma på vad du egentligen vill göra så ja, säger jag. Men det vägrar han liksom ta till sig.

Kompisar? Tja, i den mån han alls träffar dem fysiskt så sitter de ändå vid datorerna. Och ja, visst kan de få göra det ibland. Men de kan göra annat också. Han kan cykla med DEM. Spela brädspel med DEM. Tycker jag, i alla fall.

Jag funderar på att ordna spelkvällar, brädspelskvällar, och försöka locka hit hans kompisar. Fast egentligen vågar jag inte tro på att det ska funka det heller.

Framför allt är jag så jävla less. Jag har en helt normal välfungerande tolvåring, men jag behöver ändå vara småbarnsmamma. Och jag är ensamstående och sörjande, och jag pallar inte behöva lägga ALL min energi på att vara gnällmamma.