Apropå lyxen av att faktiskt kunna åka iväg till Malmö och jobba:
Det där hör till saker som slagit mig de senaste åren eller så. Att det faktiskt funkat så bra att båda vi föräldrar jobbat en bit bort, med tågpendling. Att det sammantaget genom åren varit extremt få gånger vi blivit uppringda av dagmamma eller förskola eller fritids och behövt åka hem. Och de mest akuta gångerna – bortsett från senaste året – så har det handlat om misstänkt kräksjuka som drabbat ett barn som kunnat ligga kvar på en soffa i ett hörn på fritids.
Jag menar, vi kunde ju ha drabbats av många sorters mycket värre krissituationer. Eller varit omöjliga att nå för att vi båda suttit på möte eller så. Och det tog liksom rätt många år innan jag ens tänkte tanken att det skulle kunna uppstå problem, att det skulle kunna bli problem om vi båda var på möte samtidigt.
Och nu är barnen ganska stora. Det är nu det borde vara mindre problematiskt. Men det är nu det är problematiskt. Och nu finns det bara en förälder, vilket liksom gör hela situationen långt mer sårbar. En förälder är mycket mindre än två.