Det är intressant det där med fyra månader. När jag tänker på att det är fyra månader sedan du dog så reagerar mitt huvud på så märkligt sätt. Typ så här:
”Varför har du låtit det gå fyra månader redan? Kunde du inte sett till att åtminstone hålla fast vid tiden så att den gick lite långsammare? Se till att det inte så fort blev så länge sedan han dog?!”
Fullkomligt bisarrt. Fast sorg och tankar och känslor kring den är ju inte så logiska och rationella alltid.
Och går man fyra månader åt andra hållet från din död, så hamnar man vid nyår. När du mådde sämre men inte så väldigt och vi inte visste varför. Innan du hade fått veta att tumörerna var aktiva igen. Fyra månader var liksom hela tiden från att vi egentligen trodde att tumörerna var rejält förkrympta och vi enligt doktorns utsaga åtminstone kunde räkna med att ha dig här hela det här året, till att du låg död i sängen på palliativa.
Fyra månader är en lång tid. Hur kan det ha gått så lång tid sedan du dog? På sätt och vis vill jag ju liksom att det ska fortsätta att åtminstone vara alldeles nyss.
I kylskåpet ligger fortfarande de vakuumpackade hemgjorda korvarna från din morbror som vi fick i julklapp. Vi väntade ju med att äta dem eftersom din mage var allmänt kinkig då. Och så blev det inte bättre. Och sedan blev det inte alls. Och jag vet inte alls hur länge de håller, men jag tror ändå ingen kommer att äta dem. Jag ska bara lyckas ta mig för att slänga dem.