Ibland när det klagas på att barn gör fel eller är dåligt uppfostrade eller hittar på något olämpligt, så tas det kollektiva ansvaret för barn upp. Det påpekas vikten av att alla vuxna ska kunna säga till alla barn – påpekas att det till och med är så det ska vara. Är man barn ska man alltså acceptera att vem som helst säger till en att man gör fel eller borde göra annorlunda.
Vuxna emellan är läget däremot ett helt annat. Om någon vuxen i ens omgivning gör något olämpligt, då ska man hålla käft. Man får absolut inte säga åt någon vuxen att hen gör fel, att det hen gör kan göra att något går sönder eller så. Oavsett hur snällt och försiktigt man säger det och lindar in det och liksom nästan tar tillbaka det i samma andetag.
Barn får vem som helst kritisera.
Vuxna får man inte kritisera.
(Och ack nåde det barn som vågar sig på att kritisera en vuxen! Ja, om det inte kan falla in under allmän gullighet hos ett riktigt litet barn.)
Jag tycker det är märkligt. Och fel.
(Ja, självklart var det här en förenkling och generalisering med undantag. Självklart.)
4 responses to “Alla får säga till barn bara för att barn är barn”