Tankar runt kakförsäljning

Föräldramöte. Det pratas skolresa och hur man kan samla ihop pengar.

Det pratas om att baka kakor och stå och sälja på torget i olika sammanhang. Jag tänker på när jag (någon gång förra året?) bakade kakor till scouterna som de sedan stod och sålde på någon marknad på torget. Och de sålde kakorna till priser som låg under vad jag hade betalt för ingredienserna. Nej visst, jag köper inte den billigaste skiten. Men ändå. När ni gör det för att samla in pengar så är det i så fall mer rationellt om ni ber mig skänka pengar direkt än att jag ska köpa ingredienser, baka kakor, någon ska stå och sälja, och ni sedan i praktiken faktiskt skänker bort en del av det jag lagt ut till den som köper kakorna, som någon sorts bakvänd välgörenhet.

Och det pratas om att sälja sådana där färdiga kakburkar från något företag som specialiserat sig på just sånt: skolklasser som vill sälja något för att tjäna pengar till skolresor. Och krav på att alla måste sälja ett visst antal. Och antagandet att det är en bra sak i grunden att sälja något till folk som de egentligen kanske inte vill ha eller behöver, men som folk antas förbarma sig över att köpa för att man vill gynna barnen som vill åka på skolresa. Och jag minns de där hemska bingolotterna jag var tvungen att sälja under tidigt 90-tal, när folk generellt sett fortfarande inte ens hade TV4.

Och ja, jag vet. Det är bra att barnen lär sig att man behöver göra någon sorts arbetsinsats eller motprestation för att få extra pengar. Men ibland tycker jag att det leder till för mycket märkliga saker runt om, saker som också lär dem konstiga principer. Och många gånger känner jag att det vore bättre att bara ge dem pengarna rakt av, utan allt det där extra runtom.

Men det hör nog till sånt där man inte får säga eller ens tycka i det här jävla landet. Och jag sitter ovanligt tyst på föräldramötet. Jag pallar för stunden inte med att vara motvals och konsumtionskritisk när de sitter och tycker att de har bra idéer.