Men jodå. Det rullar väl på. Livet fungerar, eller vad man ska säga. Jag går inte under av sorg.
Nu är det en bra sak att ha jobbet igen. Något att engagera sig i, som jag bryr mig om, men där jag samtidigt inte behöver vara djupt känslomässigt engagerad i. Något att relatera vardagen och fritiden till.
Jag gissar på att det säkert finns folk som kan tänkas reagera ungefär ”Ja men där ser du! Det hade varit bättre om du hade börjat jobba tidigare, då hade du sluppit ha det så jobbigt så längre – vardagen och jobbet skingrar tankarna”. Men nej. Att det funkar nu, att jobbet funkar, att vardagen funkar (för någon sorts värde på, och så där), beror ju på att jag fått chansen att bearbeta först. Fått chansen att sörja först. Jag hade inte kunnat börja jobba direkt efter begravningen, som vissa tyckte. Jag hade inte varit kapabel att utföra mitt jobb då. Och jag hade varit tvungen att bita ihop så mycket för att ens försöka begripa vad jobbet gick ut på att det hade tagit sönder mig totalt.
Jag behövde tid, och möjligheten att genomleva det där riktigt jobbiga. Det gör det möjligt för mig att kunna fungera nu.