Jag har en tolvåring. Och drygt tre månader har jag en tonåring. Fast egentligen har han varit tonåring länge redan, även om det säkert blir värre vad det lider.
På föräldramöte nyligen meddelade kommunens fältsekreterare att det ordnas någon sorts träff eller kurs för tonårsföräldrar. Och det kan säkert vara användbart.
Jag har också en åttaåring. En åttaåring vars storebror är tonåring.
Häromsistens, när jag och åttaåringen var ensamma i bilen på väg någonstans, så sa jag något kort om det här med att storebror är på väg att bli tonåring och att det är en besvärlig tid, för det händer en massa i kroppen.
Och jag tänkte att det skulle behövas kurser för yngre syskon till dem som blir tonåringar. (Det är i alla fall min gissning att sådana kurser inte finns.) För småsyskon påverkas ju lika mycket som föräldrar av att äldre syskon ”plötsligt” blir helmärkliga. Och jag som är vuxen har ju i alla fall ett hum om det här med tonårstiden: jag har i alla fall själv varit igenom den, och jag har fått de biologiska förklaringarna i skolundervisningen någon gång för länge sedan. Men för yngre syskon är det ju liksom något helt nytt.
Ja, jag vet. Min åttaåring är inte en genomsnittlig åttaåring. Men å andra sidan tycker jag generellt sett att samhället har ganska lågt förtroende för yngre barns förmåga att förstå och ta till sig och intressera sig. Så även om min åttaåring kanske skulle vilja ha en mer naturvetenskapligt inriktad ”Mitt storasyskon blir tonåring!”-kurs än många andra barn, så gissar jag på att det är fler än min unge som skulle uppskatta något sådant.