Fortfarande illamående – men något mindre. Fast jag har nog kräkts fler gånger än förra graviditeten. Inte för att jag mår mer illa – det var mycket värre den gången – men snarast för att jag inte ids kämpa emot. Och så är illamående nog lite annorlunda.
Tröttheten är något mindre mördande. Men jag har haft ett antal dagar som jag knappt kunnat hålla mig vaken efter 18.30 
Rapningar kommer och går. Ganska ofta riktigt rejäla.
Kaffelukt klarar jag inte riktigt av.
Och Malmö luktar riktigt illa ibland på morgnarna.
Vi har berättat för familjerna. Sambons föräldrar och syskon förra torsdagen-fredagen och mina föräldrar på fredagen.
(Simon berättade också för mormor – min mamma – i söndags, när vi var där. Han viskade, först flera gånger så tyst att mormor, som hör lite dåligt, inte uppfattade något alls. Och sedan, slutligen, i en ”teaterviskning” som även jag, som satt bredvid, hörde:
”Mamma är gravid.”
”Ojdå”, sa mormor, ”vad betyder det, då?”
”Hon har en liten bebis i magen. Så här stor” och så måttade han med fingrarna. 
)
Jag har berättat för några till på jobbet, av planeringsmässiga skäl.
Och idag kom första frågan från en kollega, som noterat magen (trots mitt val av ganska bylsig stor ylletröja)