För tillfället gör min hjärna återkommande en väldigt märklig tankeloop:
Saker är jobbiga, knöliga, besvärliga på ett eller annat sätt. (Det är mycket som är det i livet och tillvaron och vardagen.) -> Jag tänker ”Men det är i alla fall inte lika illa som för vännen XXX (vars dotter har en hjärntumör); de har det i alla fall mycket värre”. -> I nästa steg inser jag att ja, men jag har å andra sidan nyligen mist min man och barnens far, även det i cancer…
.. och där nånstans halkar jag ut i en diffus gegga av hur man egentligen avgör vad som är värst eller snarast hur långt in i framtiden man ska för att älsklingens död ska vara ett avslutat kapitel som är mindre illa – är vi där ännu eller inte?
Jag vet. Att jämföra är inte relevant. Det är ingen tävling. Och samtidigt är det relevant att jämföra. Vi, min familj, är inte längre i den akuta fasen av ångest och panik och ovetande. Vi lever i överlevnaden, i efteråtet. Det är på många sätt mindre illa. Vi har det inte lika illa.
Tack och lov. Så illa pallar man inte ha det i längden. Mentalt, liksom.
Och även om man inte ska tänka så här så gör man ju det. Att man inte talar om det betyder inte att man inte gör det. Och det är också en fråga om överlevnad. Det här att påminna sig om att det finns de som har det värre i stunden och ändå på något märkligt sett genomlider dagen.