Min trettonåring tycker hon har en jobbig accent.
Min åttaåring tycker hon låter sur.
Men själv älskar jag Lazy Dancer Tips. Jag gillar hennes accent. Och jag tycker inte alls hon låter sur, tvärtom, jag tycker hon låter uppmuntrande och glad. Hon lyckas hålla träningspass för mig där på youtube som gör att jag blir motiverad, jobbar mig igenom hela träningspasset. Kommer med de där kommentarerna en riktig danslärare skulle gjort på plats: påminner om att jobba med magen, jobba med ståbenet, inte glömma att arbeta med baken. Påminner och berömmer. Fast hon inte är här.
För mig är hon inte sur. För mig har hon ett språk och en attityd som jag känner mig hemma i. Det är min värld. Träningen blir rolig.
Jag borde ju kunna träna själv. Jag kan ju övningar. Men i ärlighetens namn blir det aldrig samma sak när man ska träna själv hemma. Det blir inte av. Man kämpar inte på. Det tar stopp. Man lägger inte i samma energi.
Men hon överbryggar det.
Och inte bara överbryggar, utan tänder gnistan. Och jag vill egentligen köra hur många som helst av passen. Men det har jag ju inte tid med. Och kroppen skulle inte palla, för jag är för otränad. Men… jag får liksom igång träningsendorfiner. Det är ljuvligt.
Och jag slipper restid. Slipper försöka pussla ihop tillvaron med barnen. Slipper försöka hitta en dag där jag kan få mer en ett pass som passar mig. Jag kan själv välja och vraka och ta det som känns rätt och behövligt.
Vilken jäkla lyx!
Och när jag står här hemma, i vardagsrummet som inte direkt är varmt denna vinter när verandan utanför saknas, så är det alldeles utmärkt att träna i den stickade heldräkten jag köpte i höstas.
Fast till skillnad från Alessias katter så lägger sig inte mina på stolen (för jag har ingen mjuk stol).
Pingback: Faser och meta | Sanne skriver