Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.
Det var jag själv som skrev så på twitter häromdagen. Men det var nog (tyvärr) många som kände igen sig i det, med tanke på hur många som gillade och retweetade.
Jag vet att i början efter att älsklingen dog så längtade jag vansinnigt efter att någon omkring mig verkligen skulle ge mig möjligheten att få vara svag: att någon skulle komma och lägga sig bredvid mig på sängen, hålla om mig och låta mig gråta floder. Låta mig vara så liten och svag och förkrossad som jag var, och hålla om mig och trösta.
Och det fanns ju så många som skulle finnas här och hjälpa till och ta hand om mig på olika sätt. Men fortfarande, nästan ett år efter att älsklingen dog, så är det fortfarande ingen som gjort just det. Ingen som legat och hållit om mig och låtit mig gråta ut. Ingen som suttit och hållit om mig i soffan och låtit mig vara liten och ledsen. Och allteftersom tiden gått så har i alla fall behovet av det där krympt. Tror jag. Fast då och då känns behovet påtagligt.
Jodå, gråtit har jag gjort. Floder. Men nästan alltid i ensamhet. Och annars huvudsakligen med barnen i närheten. I princip ingen annan.
Det är ju inte det att det inte finns folk som erbjuder sig att ta hand om och trösta. Men dels är de förstås sällan här när det akuta behovet uppstår. När de dyker upp, i bästa fall timmar senare, och sannolikare efter flera dagar, så har jag hunnit gråta av mig det värsta och samla ihop mig. Monterat ihop de raserade resterna av mig på ungefär rätt platser igen. Och då blir det att man sitter och småpratar. Eller storpratar för den delen. Men inte gråter tårfloder och blir omhållen som den där lilla svaga spillran.
Och ja, pratandet är också bra. Jag vill inte vara utan det. Det är ingen av er som gjort något fel eller så. Absolut inte.
Det är liksom bara det att det inte funkar att vara svag med vem som helst. Eller ens med särskilt många. Inte ens när man har massor med väldigt bra vänner omkring sig.
Alla dessa gånger man fortsätter vara stark bara för att man inte har någon att vara svag hos.
Det är ju det: jag skulle behöva få lov att vara svag ibland. Men det är inte ett val som finns. Jag fortsätter att vara stark för att det inte finns något alternativ, för att det inte finns någon jag kan vara svag hos, vara svag med.
Och det är så svårt att förklara vad det handlar om. För det har en tendens att låta som att det handlar om att man behöver ha en relation där man liksom är i underläge – men det är liksom på något vis tvärtom. Det behöver vara en relation där min position är så självklar att jag inte behöver bevisa någonting, inte behöver hålla uppe några murar eller fasader, inte behöver intala den andre att jag är stark, för det är redan så hen ser mig, och jag vet det. Då kan jag släppa efter och vara precis så svag som jag behöver i stunden, för jag förlorar ingenting på det.
Eller jag vet inte. Jag får inte till orden, jag kan inte beskriva och förklara vad jag menar.
Det jag vet är att älsklingen snart varit död i ett år. Och jag vet att jag saknar möjligheten att få vara liten och svag och sårbar. Den möjligheten hade jag med honom. Den möjligheten har jag inte haft på ett år. Och jag saknar det ofantligt. Trots alla andra aspekter – praktiska, känslomässiga, existentiella och filosofiska – av saknaden, så tror jag stundtals att det är det jag saknar mest av allt: att kunna krypa nära någon i soffan och få känna mig rätt upp och ner trygg.