Jag känner lite grann att jag befinner mig i vakuum nu. Allting är i väntan på den 29 januari, i väntan på UL. Innan dess vet jag ingenting. Innan dess kan jag inte planera någonting.
Jag vet ju liksom fortfarande inte om det finns någon i magen! (Nej, jag känner inga rörelser. De där eventuella osäkra tendenserna till att känna något som kanske är något, de är försvunna sedan åtminstone en vecka. Jag vet bara att jag har en påtaglig gravidmage. Inget mer.) Och innan jag vet det, är det svårt att tänka vidare.
Innan jag VET kan jag liksom inte planera. Det skulle underlätta att kunna börja fundera – på allvar – på praktiska saker kring jobb och så: hur olika saker ska lösas när jag inte är där, och vad jag bör prioritera innan dess, och hur vi vill dela upp föräldraledigheten mer konkret, och så vidare. Och ja, visst, jag vet, det är inget som egentligen hindrar att jag tänker ut det nu, ändå. Inget mer än jag själv. Det tar emot. Jag vill VETA först. Ha en bekräftelse.
Kanske är där ingen i magen. Kanske är det ett MA. Kanske är det druvbörd.
Jag vet ju inte!
Väntan.
Vakuum.
Jag börjar tycka att jag varit duktig länge nog nu.
Nio dagar till UL. Det är inte så länge. Och det är en hel evighet.
Jag gillar inte att leva i vakuum, i ovisshet, i väntan på att få veta. Jag har svårt att leva aktivt under väntan. Det tenderar att bli en ickeverklighet.
Jag är ändå imponerad över hur bra jag klarat det. 
Men nu börjar jag bli frustrerad…