Det är så svårt att slänga bort en människa

Dina kläder har legat kvar i dina byrålådor.

Utom strumpor och kalsonger: dem sorterade jag ut och la i en kasse som skulle till Stadsmissionen i Malmö, som faktiskt tar emot sådant för att det faktiskt behövs hos de som har det sämst ställt. Den kassen har stått redo sedan innan jul någon gång, men den står fortfarande kvar härhemma, för de få gånger jag lyckas ta mig till Malmö har jag inte tid att planera in sådant.

Men resten har legat kvar i byrån. T-shirts och hoodies och skjortor och byxor. För jag vet inte vad jag ska göra med det… Och ännu mer för att jag har svårt att göra mig av med det. Dina t-shirts med tryck: fyndiga blodgivar-t-shirts, t-shirts med tryck för saker du varit med och kickstartat (”Mutant år 0” till exempel) och andra datanspelsrelaterade saker som jag inte ens vet vad de egentligen är kopplade till men som liksom är så mycket du att det räcker med att se tröjtrycket på foton för att veta att det är du (och säkert är det så för fler än mig, liksom).

Slänga? Skänka bort? Det är svårt. För det känns som att det är dig jag slänger eller gör mig av med. Och det vill jag inte. Jag vill hålla kvar dig.

Dessutom gör det ont att gräva runt bland det där. Det blir så påtagligt igen att du är borta – och att du har funnits, och inte längre finns.

Men det vore ju liksom smidigt att ha lådorna i din halva av byrån också. Dubbelt så mycket utrymme i anslutning till sovrummet, istället för att behöva ha kläder nere på bottenvåningen också. Skulle underlätta för att hålla ordning.

Nu har jag lagt fram sakerna på soffan däruppe. Trettonåringen ska få kolla om han vill ha någon t-shirt. Jag ska lägga av mina kläder i din byråhalva.

Sedan vet jag inte. Det finns en risk att kläderna blir liggande där i soffan. Fast det vill jag ju inte heller. Men fan så sabla svårt det är.