Vid månadsskiftet hade jag bott här i femton år. Här, i vårt hus. Det är med bred marginal det längsta jag bott någonstans. Mitt barndomshem på Ängelholmsslätten, dit mina föräldrar flyttade strax efter min tillblivelse, bodde jag från att jag föddes tills vi flyttade när jag var elva och ett halvt år. Det är alltså fortfarande det näst längsta jag bott någonstans.
Jag funderar vidare på saken och inser att även för älsklingen, som ju inte hann bo här i femton år, så kan det ha varit så att det här var det längsta boendet. Visserligen var det inte förrän jag dök in i hans liv som han flyttade sig från Linköpingstrakten, men jag tror ändå att det längsta sammanhängande boendet för hans del var huset hans föräldrar byggde, från att han var sex år och… tills han började plugga? Men jag är osäker. Det är ju inte den sorts detaljer man memorerar i detalj för någon annan än sig själv och kanske sina barn.
De senaste dagarna har tankar de där tankarna, om tid och honom, varit mer påtagliga igen. Den där insikten om att om jag lever ett normallångt liv så kommer åren med honom, de där knappa sjutton åren, i slutändan bara att vara en parentes. Det är på ett sätt så märkligt att tänka sig. Och på samma gång så väldigt nödvändigt. Det där att komma vidare, att leva nu och framåt, det innebär ju hela tiden ett liv utan honom. Det är ju det jag lever nu, ett liv utan honom. Och ja, det gör jag, i allra högsta grad. Beroende på vad jag gör påminns jag ibland mycket om honom, och saknar honom. Men han blir, trots det, hela tiden en allt mindre del av mitt liv. Det känns elakt och fult. Men herregud, jag kan ju inte ägna mitt liv åt att minnas honom eller tvinga resten av världen att minnas honom. Det blir liksom bara patetiskt. Och framför allt: det är inte jag.
(Och nej, det är inte vad han hade velat heller. Ni behöver inte påpeka det, för jag vet det, och jag hade vetat det även om han inte uttryckligen hade sagt det, och alldeles oavsett är det inte så jag funkar – och på det sättet har jag väl aldrig anpassat mig efter vad jag förväntar mig att andra förväntar sig av mig heller. Det här är inte ett ursäktande eller en önskan om acceptans och bekräftelse. Det här är bara nedtecknande av vad som rör sig i mitt huvud. Ju.)