Kill your darlings! säger man ju.
Och det har ju jag också gjort ibland (och då menar jag inte bokstavligt; det var inte jag som dödade honom oavsett vad mina skuldkänslor ibland hävdar). Men ju mer jag tänker på det så tänker jag att det tvärtom är darlingsarna man ska mata och hålla i liv. För det är de som gör saker värdefulla.
Det där som sticker ut. Det som går utanför det rationella och logiska och förväntade. Det som är lite för extravagant, lite för konstigt, lite för ologiskt – det är det som ger mervärde, det som gör det värt det.
Vad skulle böckerna om Narnia ha varit om C S Lewis hade rationaliserat bort garderoben som leder till Narnia och den där lyktstolpen i skogen?
Och för egen del: det där lösryckta textutkastet från nästan tjugo år tillbaka i tiden – det är typiskt sånt där som skulle räknas som en sådan där darlinggrej man borde städa bort. Det är liksom alldeles för mycket – på vissa sätt. Men det är också det som ger nerv och känsla. Och i sig är skäl nog för mig att trots allt fortsätta skriva.
Städar jag bort älsklingarna blir det bara tråkigt och meningslöst.