Det är november.
November är i princip alltid den tyngsta tiden på året, tiden när jag alltid är som närmst att rasa samman, om jag inte rentav gör det.
Nu är det november.
Jag har ett barn vars skolgång mest är en trasselsudd.
Jag har två barn som tappat all ork att hjälpa till.
Jag har ingen att luta mig mot, stödja mig mot, ingen som sitter i min soffa och pratar eller tar hand om.
Jag har tränat två gånger det senaste året, om man bortser från det jag tränat hemma framför youtube under någon period.
Jag är i huvudsak låst härhemma. Vartenda avsteg från att vara hemma innebär trassel, planering, och en stor risk att det ändå inte blir av. Massor med ansträngning för något som riskerar att sluta med bråk, katastrof och inställt i sista ögonblicket.
Jag har inte ork kvar att stå upp för mitt barn när det behövs. Jag har inte ork kvar att stötta mitt barn. Jag har ingen som helst ork att vara inspirerande eller motiverande eller hitta på något.
Jag har knappt ens ork att få tillvaron att gå runt med mat, disk, tvätt. Men det är det jag ägnar mig åt. Disk, mat, tvätt, väcka barn, få iväg barn till skolan, få barn att gå och lägga sig på kvällen… Jag lyckas ganska dåligt på det hela taget.
Och ja, jag har saker jag skulle vilja formulera om olika delar av det där. men jag kan inte formulera mig för tillfället. Orkar inte. Har inte fokus.
Och när man tror att något börjat bli bättre, så rasar det igen. Man ska aldrig börja tro att något är på väg att bli bättre. Man kommer bara att bli besviken.