Jag har flextid på jobbet. Jag är inte den som normalt sett jobbar över en massa, men jag tycker om att ha lite extra tid på flexen, ”i fall att”. Det händer ju att man behöver gå tidigare eller är extra trött någon dag. 10 timmar är rätt lagom.
I höstas, efter en ganska intensiv period på jobbet, var jag uppe i nästan 30 timmar på flexen.
Det var INNAN graviditeten.
Innan tröttheten.
Sedan har det krympt. Lite i taget. Lite till. Och lite till.
Nu är det slut.
I morse tror jag jag låg på 7 minuter – MINUS.
Det innebär att jag i praktiken måste jobba mer än vad jag gjort på hela graviditeten för att inte halka ner längre – och det vill jag inte. Bör jag inte.
Och jag är så sabla trött 
Trots att jag varit ensam hemma i helgen och kunnat sova så länge jag vill på morgnarna.
Dessutom har jag börjat få svårt att somna på kvällarna