En av de besvärliga sakerna med min ångest är att alla dåliga saker som någon gång hänt liksom hamnar i ”listan” av Dåliga Saker Som Kan Hända TM och som jag därför… håller koll på?
Som bilen nu. Bilen är fixad.
Men jag har suttit hela vägen och lyssnat efter eventuella missljud. Låter det inte lite konstigt ändå?
Och eftersom jag trots allt inte helt släppt tanken att det haft något att göra med det pågående asfaltsarbetet så har jag kört en omväg hem. För säkerhets skull.
Eller när jag skadade nacken 2006 på ett väggupp. I många många månader (okej, flera år) var jag livrädd för alla ojämnheter i vägar, alla bromsande bussar jag satt på, allt allt allt med någon sorts likhet.
Eller när jag skadade ljumskarna (faktiskt i två omgångar med några år emellan) under mina mest aktiva år inom dansen. Det var alltså när jag var dryga 20 år.
I ett antal år masserade jag med liniment innan all träning – när det var som värst även innan jag klev upp på ett dansgolv i ”sociala” sammanhang. Och det är inte förrän typ de senaste fem åren som jag slutat stretcha efter all träning för säkerhets skull.
Varje ny sak bygger på. För ångesten i sig är nog, men risken för att göra samma dumhet/misslyckande mer än en gång är etter värre.
Vettigt? Både ja och nej. Det är bra att lära sig av sina erfarenheter, bra att dra lärdom och göra bättre nästa gång. Men ja, självklart drar jag det för långt. Absolut.
Samtidigt är det ju så här: Om jag låter bli att säga högt att det är så här så betyder inte det att problemet blir mindre. Det betyder bara att jag blir ensammare med min ångest.