Efter ytterligare en del grunnande förra tisdagen skrev jag ett mejl till läkaren. Innehållet var ungefär som följer:
Vi träffades igår och diskuterade min medicinering med sertralin – eller snarast nedtrappningen av medicinen. Din åsikt var att jag skulle minska från 100 mg om dagen till 50 mg från och med idag och två veckor framöver, för att sedan sluta helt.
Jag kände mig lite osäker på detta, men tänkte att ja ja, det ska väl gå.
Nu, efter att ha tänkt och känt efter lite till (eller snarast tänkt ganska mycket på det), så anser jag att det är en för snabb nedtrappning.
En så snabb nedtrappning gör att jag alldeles för mycket kommer att gå och tänka på det, undra över hur det kommer att funka, oroa mig över det. Och det i sig är helt fel – jag kommer att få igång en massa ny oro i mig, en negativ spiral.
Ja, det GÅR självklart att reda ut det, att klara en så snabb nedtrappning. Men då blir det en duktighetsgrej, något jag ”presterar” för att leva upp till krav och förväntningar. Och det kommer bara att bli dåligt.
Tvärtom tror jag det är väldigt viktigt att det görs i små etapper, så jag hinner känna att jo, det här funkar – och att jag liksom inte känner mig stressad, inte känner prestationsångest. Annars kommer det bara att slå tillbaka. Och det är inte de förutsättningar jag vill ha för den avslutande delen av graviditeten, för förlossningen och för spädbarnstiden. Annars har jag liksom tyckt att jag har bättre odds att det ska funka bra den här gången. Och då känns det väldigt dumt att rasera det, genom att trappa ner för snabbt.
Jag tror mer på en mer stegvis nedtrappning:
75 mg – 50 mg – 25 mg. 10 eller 14 dagar per steg.
Då kan jag känna att jag hinner med, att övergången blir mer gradvis. Och slippa känna press.
Sedan när jag skulle skicka iväg det, hittade jag förstås ingen mejladress till vårdcentralen. Jag vet att det har funnits en – jag har mejlat förut för att avboka en tid när deras telefonsystem strulade, men det var ett tag sedan – men nu fanns det då ingen.
Lösningen blev att skriva ut brevet (inkl kontaktuppgifter av alla de slag till mig) och stoppa det i ett kuvert. Onsdag morgon körde sambon inom vårdcentralen och lämnade brevet, som stämplades i kassan, och sköterskan lovade att det skulle komma till läkaren ”pronto”.
Och sedan?
Jag har inte hört ett ljud från läkaren.
Och som den snälla och duktiga flicka jag är, så har jag fortsatt med 50 mg om dagen, precis som överenskommet…