Så här:
Min tioåring tittar en hel massa på dokumentärer på youtube. Ämnena varierar och går i perioder, men under en ganska lång tid nu har det varit historia. Både världskrigen och amerikansk historia och asiatisk historia.
Tidigare i livet har han haft andra intressen. Dinosaurier. Sjunkna skepp (Vasa, Kronan, Titanic, etc). Rymden. Och så vidare.
Och beroende på period i livet så har det varit olika medier som fått stå för faktabasen – när han var yngre var det mer böcker (för youtube var inte så stort och han var inte så bra på engelska).
Och så har det genom åren varit en hel del naturprogram på TV.
Men alltså… när jag berättar för folk att han tittar mycket på dokumentärer, t ex historiedokumentärer, på youtube, så kommer det ofta någon menande och mer eller mindre uttalad kommentar som kopplar ihop *specialintressen* med att han har asperger.
Och jag tycker att – det är väl inga specialintressen han har? Det är intressen, ja. men inte på någon extrem nivå. Han är intresserad av saker. Han är intresserad av MÅNGA saker.
När han blivit intresserad av något så fokuserar han lite extra på den saken ett tag, tills han tröttnar och byter till något annat.
För mig är det helt normalt. Såhar jag också gjort genom åren. Och sen har jag vissa intressen som hänger kvar längre eller typ genom hela livet eller som kommer och går och kommer och går.
Och för att man ska kunna bli bra på något alls så krävs väl att man har ett intresse som går på någon sorts djup?
Men tja, det där får mig att fundera. Kring det faktum att jag ju vet att jag också alltid betraktats som lite konstig. Och kring att jag alltid haft så svårt att fatta såna där ”allmänna intressen” som folk verkar ha.
”Vad har du för intressen?”
”Umgås med kompisar, titta på TV, dricka öl, mysiga promenader…”
Va? Men det är väl inga intressen? Det är saker man kan göra och som kan vara trevliga, men det är väl inga intressen?
Men okej, om det är specialintressen att kolla historiedokumentärer på youtube och normla intressen att umgås med kompisar, då är nog jag också onormal. Jag är nog inte alls neurotypisk.
Det som är extra spännande i sammanhanget är att en viss typ av intresse, som jag verkligen tycker är ett specialintresse, verkar ses som det normalaste av allt: sånt där superintresse för någon sorts sportboll. Ja alltså, fotboll eller hockey.
Hur det kommer sig har jag ingen aning om. Är det kanske frågan om att det är tillräckligt många som är intresserade av samma sak och då blir det normalt?