Den hör ju nu, bebisen. Eller sedan ett tag tillbaka, till och med.
Och då ska man prata med sin bebis, och sjunga för den.
Det låter så fint och självklart. Men ack så omöjligt.
Förra graviditeten kunde jag liksom aldrig komma mig för det. Det kändes så fånigt.
Den här gången skulle det vara annorlunda, nu skulle jag ”våga”.
Åhå.
Men det känns precis lika fånigt den här gången. Om inte värre.
Alltså, jag har inga som helst problem att tänka på bebisen, eller att liksom gå och småprata med den – eller med mig själv, för den delen. Men jag gör det tyst. Inne i huvudet. Och det gör ju i praktiken ingen skillnad för bebisen. Att jag ”pratar” inne i mitt huvud gör inte att bebisen lär sig känna igen min röst. Den lär sig inte känna igen några melodier.
Men jag kan liksom inte förmå mig. Det känns så fånigt, så konstruerat. Vitsen är ju att barnet ska lära sig känna igen mamma – inte att jag ska spela teater för mitt barn och låtsas vara någon jag inte är.